Tillhör Landstinget

Den första tiden när Freja låg på neonatal tyckte man att hon hade en massa sladdar (oj vad vi var ovetades om framtiden!) och man vågade inte lyfta denna lilla fågelunge själva utan behövde hela tiden fråga personalen om vi fick hålla henne en stund. De kom då och hjälpte oss att flytta över henne till famnen.

Sen efter hjärtopertionen hamnade hon på IVA. Den första veckan (när hon opererades fem gånger) fanns det ingen möjlighet att hålla henne. Inte heller veckan därpå. Utan då fick man stå vid sidan av sängen och nöja sig med att klappa henne och längta efter att hålla på riktigt. När den dagen kom var vi fyra personer som försiktigt samlade ihop alla sladdar och kablar och flyttade över henne till knät. Tiden gick som ni vet och vi blev kvar på IVA i två månader och varje gång hon skulle komma upp så var vi tvungna att be om hjälp. Just känslan : "Ursäkta, är det ok att jag tar upp henne?".

Tiden på hjärtavdelningen blev lite annorlunda för då hade Freja knappt några sladdar och vi tog upp henne utan att behöva ha personal som hjälpte oss med "flyttlasset". När vi hamnade på eget rum och skulle sova med henne för första gången kändes det så konstigt och skrämmade. Vi hade henne uppkopplad till en syresättningsapparat men man kollade 100 gånger om hon verkligen andades och att allt var ok. Man var inte så kaxig när man låg det själv första gången och det kändes som man hade en tickande bomb brevid sig som kunde hitta på vad som helst!

Något som jag kännt mycket sen Freja föddes är -" Är hon verkligen våran, ska vi få ta med henne hem?" Denna underbara krabat som man kan sitta och kolla på i timmar! Är det sant! Sjukhusvistelsen har gjort att det känns som hon "Tillhör Landstinget" som det står på kläderna och att vi kommer dit och "lånar henne". Vill vi träffa henne så får vi gå till sjukhuset och umgås med henne för det är där hon bor.

Vi har kommit på oss själva att fråga personalen saker som är så självklara. Det klart vi får göra si eller så- hon är ju vår dotter! Men det känns inte alltid så självklart. Vi älskar henne så mycket men är samtidigt så rädda. Rädda för att hon ska bli dålig. Rädda för att vi ska göra nått som kan skade henne. Rädda för det mesta ibland.

Igår när hon blev så akut dålig trodde jag att "lånetiden" hade gått ut, att vi hade fått vår tid med henne, men nu ser det som vi fick förlängt...