03 maj 2008

Same, same

Det har varit en händelselös dag, hon har varken blivit bättre eller sämre. Men jag känner att hellre att man står och stampar på samma punkt i flera dagar - bara hon inte blir sämre! På förmiddagen när jag lyfte på snuttefilten som ligger på hennes huvud så ryckte det i ena ögat. Jag ropade till av förtjusning att hon var lite vaken och då kom sköterskorna och sövde ned henne igen. Samtidigt kunde man se på respiratorn att hon tog egna andetag men de försvann sakta när sovmedicinen gjorde sitt.

Vi har suttit och läst när vi har varit uppe hos Freja idag. Man gräver ned sig i böckerna för man orkar inte se hur eländig hon ser ut just nu. Måtte detta gå över snart för jag orkar inte mer.

8 kommentarer:

Anonym sa...

Hon kan hon vill och hon ska bli bra. Jag ser hennes nyfikna och viljestarka blick framför mej hela tiden. Jag ser också dej och Tobbe som kämpar så hårt. Jag önskar nu höra din glada positiva röst då detta har vänt och solen skiner på er tre igen. Älskar er. Kram Jennie

Anonym sa...

Kämpa på syster yster, detta ska både ni och Freja klara. Efter alla turer och händelser så vet du väl att din dotter är lika envis som du...Älskar er!/Frejas moster

Anonym sa...

Ni två är starka...ni klarar mer än ni tror...visst ibland det känns att man inte orkar mer...men på något konstigt sätt gör man det än då...Eran styrka har Freja bevisat flera gånger...Håll ut lite till...blunda och hitta "happy place" (provat och fungerar:)...så hittar du ditt innre styrka också...Vi tänker på er och försöker skicka den positiva energi från Sveriges baksida...Älskar er! Familjen Guldhamstern

P.S. Önskar att jag har vingar att bara flyga till GBG och ge er ett kram....

Anonym sa...

hej!
tänker på er såå mycket, ni finns i mina tankar ständigt! kämpa på! ni har så mycket mer styrka än ni tror. allt kommer att ordna sig.
ta hand om er!
massa massa kramar från Madelen

Anonym sa...

Jossan ditt inlägg om Tillhör Landstinget fick mig att börja storgråta. Det var så hemskt men ändå så vackert skrivet. Jag är så glad att du orkar dela med dig av eran oerhört jobbiga tillvaro. Jag tror att det är bra för dig. Ibland känns det som man får slut på ord. Ibland känns det som man inte tror det är sant. Jag är så ledsen, tårarna bara rinner när jag läser. Jag vill att min Jossi och Freja ska kunna gå med ner till Stadsparken och äta glass idag. Jag blir så arg för varför, varför, varför ska ni behöva utsättas för det här??? Hur kan livet gå från att vara så bra till att vara så förbannat hemskt? Håll ut Jossan och Tobbe, ge inte upp. Saknar dig så det gör ont. ♥ Love ♥ Maria

saralee sa...

Hej familjen....sitter här och känner att livet är orättvist, att tillräckligt har drabbat lilla Sessan för en så kort livstid. Vi kan såklart inte ens komma i närheten av att gissa vad du och Tobbe går igenom just nu men vi finns med er, tänker på er ständigt och ber för att Freja kommer att klara detta som så mycket annat!!! Ge inte upp nu Jossan och Tobbe, ni måste vara starka för lilla gullan!! Tusen kramar

Anonym sa...

Hej vännen! Tänk positiva tankar! Freja ska bli bra, det måste hon! Vi tänker på er hela tiden och bara längtar efter att få träffa er och eran lilla princessa. Ta hand om varandra. Kram från kusinen i Sthlm

Anonym sa...

Hej vännen!
läste din blogg igår när jag var på jobbet. Tur att det var en lugn kväll annars hade nog den som bråkat fått en däng av all ilska och ledsamhet som jag kände efter jag varit här inne... Jag har tänkt mycket på vad jag skulle skriva för att försöka lyfta upp dej, vet inte om jag kan men jag försöker!
Jag har har tänkt på lånetid som du skrev.
Det finns ju faktiskt inget som är helt förevigt, man vet ej hur länge man har något/ någon, och det är ju tur det för annars hade det varit olidligt! Det kan vara svårt att ge all sin styrka och kärlek när man är rädd för att förlora.
Jossan och tobbe, sörj och
va ledsen OM hon skulle gå bort. Freja kämpar och kämpar och hon behöver er lycka nu.
Även om det är otroligt svårt, lev som hon kommer att bli bra. planera framtiden, ha ngt att se fram emot.
Jag förstår att det måste vara panikartat att se sitt barn så!!!
Orkar det gör man alltid oavsett hur svart det ser ut!
Vad skulle du göra om du gav upp?..
Jag vet inte om jag har ngt rätt i det jag skriver och har läst det flera gånger om så det inte ska bli fel...
Jag kommer upp till GBG ant 22-25 och då kommer jag och kramar om dej och bjuder på ngt gott!
kram
M