Idag när jag körde ner till Göteborg kände jag att jag blev lugnare och lugnare ju närmare jag kom. När jag körde upp till sjukhusområdet så spred sig värmen i kroppen och jag satt och smågnolade till låten på radion med ett leende på läpparna. Det är konstigt, jag har stundtals längtat hem till vårt hus men när jag väl satt där hemma så ville jag bara tillbaks till sjukhuset!
När jag kom till Freja såg jag att Tobbe var i full färd med att pyssla om henne. De var så söta när de höll på och busa och jag stod och kikade på dem i smyg innan jag gav mig till känna. Sköterskorna sa att "Pappa har hållit ställningarna med beröm".
Samtidigt som maten sakta har ökats från otroliga 12ml till 15ml/tredje tim så har Freja börjat kräkas igen. På morgonen hade hon det lite extra jobbigt idag. Efter middagen fick vi komma ut på våra värdefulla promenad. Vi satte oss på baksidan av Ronald McDonald och fikade med familjen Älg som har kommit ned igen. De bor numera på rummet "Gräshoppan" men Älgen är så inarbetat så jag tror de får forsätta heta detta.
Nu ska jag sova gott. Det är så skönt att vara hemma igen.
01 juli 2008
I´m back!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Hej Josefine!
Har just läst igenom hela bloggen, och förundras; över hur ni orkar, hur en så liten människa orkar. Men framförallt förundras jag över den enorma kärlek du skriver om. Att du orkar vara så positiv och kärleksfull i allt elände är imponerande.
Jag tänker fortsätta följa Freja och bloggen, för sötare bebis får man nog leta efter! :) Jag önskar er allt gott och hoppas att Freja snart ska bli bättre.
Stor kram
Ps. Hittade hit från Abbes blogg!
Det är inte mycket som växer ju mer man delar men kärleken är ju sådan.
Tack för att du delar med dig.
Världen blir lite vackrare av det.
Min i alla fall.
Tack.
PS Oxå släntrat hit från Abbes
Måste erkänna en sak, är skyldig er ett halvt frysboxhandtag...
Nu gråter Maria. Kärleken är störst av allt!! Kanske en klyscha, men sant är det iaf... Kram
Skicka en kommentar