18 juni 2008

00.11

Väcktes av att min mobil ringde 00.11. Satte mig upp i sängen och vrålade: "Helvete!" när jag såg att det var dolt nummer.

Det var en sköterska från hjärtavdelningen som ville berätta att Freja mådde dåligt och hade varit tvungen att åka upp till IVA. Jag frågade hur illa det var och fick till svar att det var allvarligt. Slängde på oss kläder och skyndade till sjukhuset. När vi kom till IVA fick vi inte komma in och träffa henne. Genom fönstret såg vi att hon var omgiven av massa personal som jobbade med henne. En sköterska kom ut och sa att Freja inte mådde bra, att de skulle lägga henne i respiratorn och att vi fick vänta i köket till de var klara.

Gick ut i köket och satte oss. Sa nog inte 10 ord till varann på över en timma utan bara satt och stirrade. Man satt och tänkte. Jag orkar inte mer, HON orkar inte mer! Varför kan inte allt vara bra? Vad gör de där inne, varför tar det sån tid? Hur mår hon?

När de äntligen kom och hämtade oss så hade de sövt henne och hennes andning hade tagits över av respiratorn. Jag tog i hennes iskalla hand och konstaterade att hela kroppen var lika kall. När man får cirkulationsproblem och dåligt blodtryck så ställer sig kroppen i försvarsställning och stryper kärlen så bara hjärtat och hjärnan får blod, och det var detta som hade hänt med Frejas kropp.

Vi fick bara komma in och hälsa en kort stund medans läkarna gjorde en paus i hopp om att kunna sätta en artärnål. Hennes hjärtkirurg, som har varit med sen från allra början, hade kallats in och kom och pratade med oss. Han skakade uppgivet på huvudet och sa att under de månader som han följt Freja har hon fått utstå med alldeles för mycket. (jag är beredd att att hålla med!) Operation var det inte tal om utan läget hade stabiliserat något. De trodde att ena lungan hade slemmat igen och att det blev för tungt för henne och att hjärtat hade fått kämpa oerhört tills hon "föll över kanten".

Satt hos henne och klappade på huvudet och konstaterade att vi var tillbaks på ruta 1.

4 kommentarer:

Frejas moster sa...

Jävla skit vad orättvist!!!

Prinsmamman sa...

Hej Vännen!

Jag vet inte vad jag ska skriva, orden räcker inte till. Er lilla familj har fått utstå alldeles för mycket och det finns verkligen ingen rättvisa. Vi tänker jättemycket på er och vi håller alla tummar vi bara kan!!!

Elliot & gänget

nettan sa...

Älskade vänner

När ska det vända,jag tycker ni
fått utstå alldeles för mycket.Jag tänker på er varje dag.Jag har varit jättedålig på att skriva jag
finner inga ord.Vi skickar styrka
ifrån Sandared.
Bamsekramar från Nettan med fam.

Emma sa...

Hej Josefine!
Jag gråter när jag läser detta.
Minns det som igår. När vi låg i våra sängar på patienthotellet och fasade för att telefonen skulle ringa. Det gjorde den aldrig men jag kan bara tänka mig vad ni upplevde i det ögonblicket.
Din blogg är jättefin!
Emma!