Så nära...

Freja snubblade på mållinjen till att hålla ut tills operationsdagen. Under dagen så har hon blivit ordentligt "rutig" (vilket innebär att blodcirkulationen har problem) under ett flertal tillfällen och haft det väldigt kämpigt men man har avvaktat i hopp om att det ska bli bättre. Nu ikväll blev det för mycket för henne och personalen på hjärtavdelningen fick larma narkorsjouren som kom ner och avgjorde att hon måste upp till IVA.

Efter att ha stabiliserat henne sa läkarna att de inte ville äventyra hennes chanser med att bli sämre innan tisdag, så de underlättade för henne genom att söva ner henne och lägga henne i respirator. (ni börjar också lära er tillvägagångssättet nu eller?) Det sista vi hörde innan vi gick hem nu i natt var att om crp inte har stigit så kommer de nog starta operationen i morgon bitti. De vill inte riskera att hon blir sämre, dessutom anser kirurgerna att hennes kollapser kan bero på att hon är i behov av operationen.

Jag är så ledsen. Min plan var att vi skulle ha det extra mysigt i morgon, sista dagen inför operationen. Bära runt henne tills armarna domnade bort och sett till att hon hade det så bra som möjligt - för jag vet att det kommer dröja innan man får hålla henne, höra hennes röst och att hon kommer ha en väldigt kämpig tid framöver.

Vi hann inte. Nu ligger hon med slangen i näsan och sover djupt och jag hann inte säga hej då.