Kan inte förstå att det gått två år sen den där hemska dagen då Freja föddes.
Kvällen innan hon föddes så kom jag på att jag inte känt några fosterrörelser på länge. Vi hade haft fullt upp under helgen med julhandling och sovit på hotell i Göteborg så jag hade helt kopplat bort det. Bestämde för att ringa barnmorskan när de öppnade vid 08,00.
När jag ringde på morgonen så ville hon att jag skulle komma in med en gång och lämnade en ovetande, sovande Tobbe hemma. Allt verkade bra men när hon satte en CTG kurva, som visar barnets hjärtslag, blev hon blek och gick för att ringa Borås sjukhus.
"-De vill att du kommer in nu sa hon"
- "??" Jag sa ok och vågade inte fråga varför. Smet ut som en katt och körde hem igen.
Åkte hem och grät och väckte Tobbe. Vi åkte till sjukhuset i tystnad. Vad ville de? Det var ju bara vecka 33! Tankarna virvlade som en tornado i huvudet. Tänk om de plockar ut barnet, tänk om det dör m.m.
När vi kom in så slet en sköterska aggressivt av mig kläderna, satte en nål i armen, förklarade att jag skulle in med en gång på operation för kejsarsnitt, och detta fick jag bearbeta när det var över. Nu fanns ingen tid för det. Sen lämnade hon oss en kort stund och där satt vi som två fågelholkar. Vad faan hände kände man.
Kejsarsnittet gick odramatiskt och enligt regelboken. Det var en liten, liten tjej som kom ut, en Tyra sa Tobbe (Vi hade pratat om det namnet) Men den lilla tjejen var blå och ville inte komma igång med andningen. Jag hann att ta en titt på den lilla blå bebisen innan de snabbt tog med henne till ett annat rum för att komma igång med andingen. Sen försvann hon upp till neoavdelningen och jag visste ingenting om hur det gick.
Tobbe fick sin "Grattis-du-har-fått-barn-fika" ensam i ett rum men var alldeles för chockad och orolig för att kunna äta. Jag var tvungen att ligga nästan sex timmar på uppvaket (även om jag var vaken) och pinas. Det enda jag ville var att se henne! Lilla Tyra.
Min säng rullades upp till neo och där inne i en varm kuvös låg hon det lilla, lilla underverket. 40cm lång och 2000g och helt perfekt. Jag rullades vidare till vårt rum på BB och duschade och åt. Var oförskämt pigg och kände inga sviter av snittet.
När vi kom upp till vårt lilla underverk så höll en läkare på att göra ett ultraljud på henne.
-"Sa inte läkarna att de upptäckt ett blåsljud på hjärtat?"
-"Nej, den lilla detaljen missade ni!"
Men där kom ju förklaringen varför hjärtljuden varit så otroligt svaga och paniken att få ut henne. Redan dagen därpå åkte "Flickebarnet Bloom", som hon kallades (eftersom vi inte kunnat klubba vad hon skulle heta) ambulans ner till Göteborg.
Dagarna därefter kom det ena dåliga beskedet efter det andra. Vi grät igenom jul. Vi grät igenom nyår. Allt gick emot oss och allt kändes så orättvist.
Förra december fick vi reda på att Frejas njure förintats av en stor tumör och låg inne veckan innan jul. Firade större delen av födelsedagen 17:e dec på sjukhus och under hela julen fanns en viss oro att tumören inte skulle vara godartad. Visste inte till 100%. Fick permission över jul så vi kunde fira hemma men sen tillbaks 30: dec för att operera bort "äckelbollen".
Det känns som att de två senaste decembermånaderna har jag spenderat med att oroa mig och gråta. Har inte gråtit en skvätt hittills denna december förrän idag. Satt och läste igenom de gamla blogginläggen från förra året vid denna tiden och alla peppande kommentarer och blev så rörd. Vid denna tiden på året kommer alla minnen tillbaks.
Jag är så lycklig att äntligen få fira en lugn jul hemma utan att oroa sig. Att fira nyår för första gången på två år i goda vänners lag.
Jag blir så lycklig så jag blir ledsen.