Det blir aldrig som man tänkt sig

Ni vet en sån där dag som man har tokstädat hela huset, köpt tacos till ett helt kompani, fixat med överraskningar inför ett kalas och så blir allt bara pannkaka? En sån dag hade vi igår.

När jag skulle göra den dagliga tvätten med Frejas knapp så upptäckte jag att den var helt inflammerad Det rann var ur magen så jag ringde till sjukhuset. Vi fick komma in med en gång och underbara svärmor följde med. Vi visade läkaren rodnaden runt knappen och bara på någon timma blivit mycket värre. Nu var hon röd och svullen ända ut till sidan.

Läkaren bestämde att Freja behövde antibiotika i blodet för att förhindra en blodförgiftning. Alltså inläggning på avdelningen. Bye, bye kalas. Jag blev så jäkla besviken, här hade jag kämpat och tänkt att Tobbe skulle få ett kalas hemma iår (förra året var vi på sjukhuset i gbg). Men efter två microsekunder så insåg jag att det viktiga var ju faktiskt att Freja blev frisk.

Vi fick ett otroligt litet rum. Jag står i dörren och tar kortet!

Jag tänkte såhär: Jag säger inte att Freja är svårstucken idag- det kanske gör dem nervösa? Efter mycket kämpande fick vi till en nål på huvudet.

Vi kände ganska snabbt att rummet var för litet för vår smak och "rymde" till entrén Innan kortet togs så låg Freja som en liten slapp groda i vagnen, men när kameran kommer fram så blir det andra miner!

Efter en övernattning i "korv-i-bröd-sängen", ni vet en extrasäng som gjort sitt och är så slapp i fjädrarna så när man lägger sig så åker madrassen upp lite utmed sidan och man känner sig som en korv? Ja, efter en sån natt med absolut ingen sömn så hade infektionen gett med sig lika fort som den kommit. Vi blev utskrivna och nu får Freja resterande medicindos i knappen.

Home sweet home!